Varför? Varför? Varför? Hamnade jag i denna klass? Visserligen suger alla de andra klasserna ännu mer. Men igår fick jag ryck på alla andra i klassen (inte Idah & Elin då de delade samma åsikt som mig.) Man börjar undra vad folket tänker med. Varje fredag har vi 70 minuters No som sista ämne. Såklart är man ju trött då och inte orkar. Varje dag går vi till 5 i 3. Igår hade vi chansen att kanske få sluta tidigt. Att vi skulle missa denna No lektionen eftersom Mats ville hem, hans barn var sjuka. Så vi fick välja om han skulle komma tillbaka och gå igenom inför provet eller inte. OCH VAD VÄLJER DET JÄVLA FOLKET DÅ? JO ATT HAN SKA KOMMA TILLBAKA FÖR ATT GÅ IGENOM. Det krossade fan min tillit till alla andra i klassen. Vi kunde fått gå hem och pluggat hemma istället. Men nej, vi skulle tvunget vara kvar i skolan för att höra Mats gå igenom. Jag brukar aldrig orka lyssna på honom. Såklart var Idah och jag de enda som protesterade. Så istället för att höra honom gå igenom fick vi sitta ensamma i ett annat klassrum och plugga.

Det sänkte min respekt för klassen jag går i. Visserligen har jag aldrig haft någon vidare tillit för folk i klassen. Men nu förbättrades inte den. Jag klarar inte av hälften i klassen ens. Då jag anser dem som... vad ska man använda för ord? Dryga? Jobbiga? Nolifers? Något åt det hållet kanske. Sen finns ju de som alltid går mig på nerverna vad de än gör. Nu ska inga namn nämnas, men det finns en del som vet vem jag menar. Sammanhållningen i klassen är bara bra när det är någon tävling. Annars går vi kanske så bra ihop. Tack och lov att detta är det sista året tillsammans. Dags att få en ny start med en ny klass sen. Vår klass nu har väl varit emot varandra lite då och då. Och nu sviker en vår klass för en annan. Känns ju bra, trots det gillar jag henne inget speciellt heller. Vi är endast den bästa klassen på skolan eftersom de andra suger. Det sista jag tar upp nu är det här med mucktröjorna. Vi lär aldrig få våra. Hejdå!

Okej, nu är det dags att handskas med detta med. Folks otroliga omognad. Som jag faktiskt stött på rätt mycket under den senaste tiden och inte minst idag. Det kan vara allt ifrån att bete sig omoget eller göra omogna saker. Ett exempel jag kan ta upp är när jag, Idah och Elin satt i matsalen idag så flög ett suddi, en kork till en penna och själva pennan emot oss. Missade med marginal men i alla fall, det är otroligt omoget att sitta och kasta saker på andra. Snälla, går folk på dagis eller högstadiet? Ibland undrar man. Visst kan man dra sin egna gräns mellan det som är moget eller inte alls så moget. Men jag har insett hur tydligen den gränsen egentligen är. Det behöver inte ha med folks ålder att göra, vissa växer aldrig upp. Folk i sexan kan vara otroligt mogna medan folket i nian inte alls är lika mogna. Vad kan det bero på? Har de blivit påverkade av föräldrarna? Det kan man väl inte direkt peka ut.
Vissa kanske bara spelar omogna för att få folk att skratta, men håller man sig till en viss grad är det väl acceptabelt. Men skulle det gå överstyr så är det inte alls okej längre. Man kan ju inte bete sig hur som helst längre, vi leker inte i sandlådan längre. Folk som är allmänt (ofta) omogna, ta er i kragen och ordna till era liv! Allt är ingen lek längre, folk uppskattar inte alltid era dumma upptåg.

Förresten, är det coolt och "moget" att kaxa upp sig emot någon som är äldre och försöka trycka ner personen? I mina ögon är det inte det. Man är varken cool eller mogen för att man gör det. Det kan få andra att bara se ner på en tack vare beteendet. Inte heller ger det status. Varför gör folk så? Vill de att folk ska se dem som äldre? Vill de fejka sin ålder? Vara äldre än var deras fysiska ålder? Fråga inte mig, jag vet inte. Men ibland känns det som att det är så. Vilket jag anser är bara störande och onödigt. 
En annan sak är att sprida falska rykten om andra. Säga att de har gjort så och så, men sanningen är att det inte alls är så. Ljuger man för andra för uppmärksamhet som t.ex Dennis K gjorde, då är man inte mogen för fem ören. Det vill inte jag kalla att ha alla hästarna hemma. Men som sagt, man får ha sina egna åsikter om det hela. Men vägrar man växa upp... ja då är det bara synd om en. Men det beror också på.

Till er utseendefixerade apor, jag tycker fan synd om er. Ni kan inte ha mycket till kompisar. Varför dömer ni folk efter deras utseende? Går det inte att prata med dem bara för att de inte ser ut som er? Ni vet ju inte hur deras personligheter är. Inte heller ger ni er chansen att ta reda på det heller, eftersom ni inte ens kan tänka tanken på att prata med dem tack vare deras utseende. Vad är det som är så viktigt med folks utseenden? Kan de hjälpa att de ser ut som de gör? Nej! Hur folk ser ut är tack vare deras föräldrar. Samma sak gäller er. Ni kanske inte alls är speciellt snygga heller. Det är inte utseendet som räknas utan insidan. Man kanske inte har det bästa yttre men ett hjärta av guld. Vad vet ni om ni inte pratar med dem?

Detta har jag stor erfarenhet av, jag och mina vänner. Ingen på skolan pratar knappt med oss eftersom vi blir kallade "emo". Därför går det inte att prata med oss, eftersom vi har en annan stil än de andra. Vi passar inte in anser dem. Men känner de ens oss? Nej, eftersom de inte har pratat med oss vet de inte hur vi egentligen är. Personligen så tycker jag att vi är rätt trevliga. 
Idag fick vi det bevisat att det faktiskt finns folk som kan prata med oss i alla fall. BJ dömde inte oss för att vi är "emo" utan han pratade med oss i alla fall och var allmänt trevlig. Sen finns det faktiskt andra också som vågar prata med oss trots att vi är "emo". De som gör det, de är dem som har något innanför pannbenet. Tyvärr är det ytterst få som faktiskt har det. Diss till alla som är utseendefixerade. 
Jo detta ska tas upp också i denna text! Fyfan på er som t.ex tycker Darin är ashet och ni har inte hört hans musik. Sen säger ni i alla fall att han är eran idol. Bara för att ni tycker att han är het. Har ni inte hört hans låtar kan han inte vara eran idol. Ni ska uppskatta det han gör och inte endast hans utseende. Utseendet kanske bara är ett + men absolut inte det man ska döma honom för. Skärp er och inse hur det faktiskt är! Folk kan inte vara eran idol bara för att de är snygga!

Jag sitter gärna och skriver när jag får lust till det. Att skriva får en att drömma sig bort, skapa sin egna värld som du vill ha den. Det kan hända vad som helst, det är bara fantasin som sätter stop för ditt skapande. Med skrivandet kan du skriva ner saker du vill ska hända, men du är ganska säker på att det aldrig skulle hända. Tänk vilken tillfredsställelse du får av att sätta dig själv som huvudperson i en berättelse där du kan låta det du vill ska hända, hända. Det finns inga regler för skrivandet, du får fantisera ihop vad du vill.
Skrivandet är för mig en stor del, det hjälper mig att bekämpa trisstress. Att få använda mina tankar till något. Att få skapa något som jag kanske bara annars har i drömmarna. Vem har sagt att det är förbjudet att använda redan existerande personer i sina texter? Nej, det är inte förbjudet. Gör som du vill och kasta till exempel in din idol i texten. Eller du kanske har en dröm om en egen häst men dina föräldrar säger nej? Skriv en berättelse om dig själv och att du har en egen då häst. Det kan hjälpa emot de dryga känslorna av att bli nekad någonting.
Så är det för mig, det får mig att dämpa känslorna jag har. Ingen säger heller hur du ska skriva, det ärDu som bestämmer hur du vill ha det. Ingen annan. Det behöver inte vara någon novell, det kan vara någon krönika, dikt, artikel. Möjligheterna är oändliga. Du bestämmer när det börjar ochDu bestämmer när det ska sluta. Du behöver inte vara bäst, övning ger färdighet.